Jag erkänner att jag har ingen aning vad jag håller på med. Allt det här är nytt för mej, jag gissar att jag behövde någon att tala med, så here it is;

Jag är bara en vanlig flicka, fyllde 18 år för två månader sen. Jag gillar att lyssna på musik, läsa och att festa. Mitt liv är ganska chill nu, men det har det inte alltid varit.

Jag flyttade till Finland för 5,5 år sen efter min mamma träffade en man och till slut gifte sig med honom, ganska jobbigt att komma till ett nytt land och måste lära sej språket och hur allting fungerar. Jag och mamma är från Brasilien, just nu är hon där och har varit det i 1,5 år. 

Efter 2 år som jag bott här så dog min pappa, jag hade inte sett han på hela den tiden, det var ganska tufft och jag började att skära mej, dumt jag vet men då var det nödvändigt för att jag skulle orka med mamma och Finland helt enkelt.

Att ha en latina mamma är inte så lätt, min bardom var full av skratt och lek men också full av blåmärken och hat. Att vara nära mamma var att vara försiktig med allt jag sa, allt jag gjorde och tänkte, löjligt att skriva att jag skulle vara försiktig med vad jag tänkte men om jag tänkte det så sa jag det so I guess it makes sense.

För nästan 3 år sen fick jag en lillasyster, hon heter Shakira. Jo, ni läste rätt. Hon är gulligaste i hela världen.. När hon inte är en pain in the ass.

För över 2 år sen kasta mamma ut mej för att jag inte ville vara hennes slav längre, komiskt. Jag åkte in på ett barnhem, Trappan var namnet på stället. Bästa ställe som fanns i hela världen, Niina min egenvårdare var den bästa ever!! Men fortfarande var mamma en stor del av mitt liv och hon fick mej att må dåligt efter hon for till Brasilien och lämna mej kvar. Jag skulle inte ha stannat där som hon, jag skulle ha kommit tillbaka.

När jag träffade min bästa vän Natasha för lite över 3 år sen blev allt lite bättre men...

... hon var också broken, hennes föräldrar var inte så mycket till föräldrar, och att vara lesbisk hjälpte inte så mycket med mobbningarna. Men vi var där för varandra. Efter många själmordsförsök (för båda av oss), blev vi inseparable, inget kunde komma mellan oss och om det hände visste vi att ingen av oss var på väg någonstans.

Tills det hände... Hon lämna mej. Varför vet jag inte, kommer aldrig att veta eller att förstå. Hon gjorde sitt val och efter en månad gjorde jag också samma val men det hände inte, det var nära iaf. Och då förstod jag att livet är för precious för att bara kasta bort like that.

Men till och med Trappan fick jag inte ha. Trappan stängdes för att det inte var många som bodde där, Trappan var mer som ett hem för mej, och jag förlorade det. Dags för ett annat barnhem.

Lillbacken hette andra barnhemmet jag åkte in på, efter en stund där fick jag min stödbostad, men jag var rädd för att vara själv, det var liksom inte min grej så jag började må dåligt och Lillbacken var full så jag fick åka in på Skogsbacken istället, det var chill där, fick en massa kompisar men jag började tycka att jag var redo att försök på nytt så jag gick tillbaka till stödbostaden och det gick bra.

När jag fyllde 18 år flyttade jag till Vasa, mitt på stan eller 7 minuter därifrån XD

Men det blev ensamt det också. Så atm bor jag hos min styvpappa och det är okej, tills han kallar mamma för psykopat och andra saker. Jag vill bara fara härifrån men jag kan inte vara själv.

Inte än.

#Spotify